Usch inatt va de jobbigt igen. Fast nu inatt ville hon bli tröstad, satt bredvid henne och strök henne på ryggen i 45min sen så försökte jag smyga å gå å läga mig igen men då blev hon helt hysterisk och otröstlig så de slutade i våran säng igen.

Läste igår kväll om nattskräck då en av mannens jobbarkompisar hade haft det problemet med ett av sina barn.

Såhär står det på internet om det:

Vad är nattskräck?

Hur skiljer det sig från mardrömmar?

Hur länge pågår nattskräck?

Kan jag göra något?

Precis så brukar mannen utrycka sig när man är jättetrött. Och de är precis de vad jag och tösen är idag.

Natten till igår fick hon sova bredvid mig i sängen för hon vaknade flera ggr och var otröstlig,,, fattade inte nå va som hände. Hon hade inte bajsat på dagen så trodde kanske att de berodde på det.

Jag lämnade henne på dagis kl 9,, gick jättebra. Helena som är hennes inskolningsfröken kom å mötte upp oss i kapprummet när jag hade hängt av T kläderna. T sträckte sig direkt efter fröken så då sa ja hejdå å vinkade. Ja kopm tillbaka kl 11 till en extremt trött liten glad tjej som hade haft fullt upp med alla barnen och lekt massor och gjort playdo lera med fröken. Vi hann nästan äta klart så rann tröttheten över för T och blev jätteledsen. Hem å sova middag en stund. När hon vaknade så var hon väldigt mosig å trött länge, hon kändes varm så jag tog tempen som visade 38.8, vilket hon aldrig haft. Nån timme senare hade det stigit till 39 så då fick hon en alvedon så då blev hon så pigg.

Inatt har hon fått sovit hos mig igen då hon vaknade igen precis när vi gått å lagt oss. Hon var totalt otröstlig, vet inte vad det var som spökade. misstänker tänderna. Hon vaknade två ggr till under natten och var totalt otröstlig. På det sättet har ja inte hört henne skrika sedan hon var jätteliten och hade ont i magen.  Pappa i familjen har fått gått å lagt sig i gästrummet så hade skulle få lite sömn innan jobbet iaf.  Tycker hon inte ser riktigt kry ut än, såg att de kommit lite snor nu. Febern gav sig rätt snabbt igår kväll och inte haft nå mer efter det. Summa sumarum= jag fattar ingenting och hela familjen är jättetrötta.

På söndag och måndag är det öppen visning av huset,,, pirrigt och kul. Men mkt att göra tills dess.

Oj jag brukar inte skriva så mkt om T när ja bloggar men de har hänt lite på sista tiden.

Förra fredagen när hon å pappsingen var å hälsade på kusinerna i västerås kom hon på att hon kan ställa sig upp helt själv. efter det har det kommit ytterligare några steg. Pappingen fick bevitna de första stegen för nån vecka sedan.I tisdags var vi å firade morfar som fyllde 40år, då gick hon några steg mellan min och syrrans famn.

Idag ska jag försöka få nya skrivbordet grundmålat när T sover middag. Allt har blivit förskjutet några timmar idag eftersom vi var så trötta å sov länge imorse.

Har haft en rätt jobbig period efter pappas död. Den har påverkat mig långt mer än vad jag någonsin kunnat gissa på. Men jag är lyckligt lottad att ja har en sån fantastisk man. Inte allt för sällan kommer han hem med en bukett snittblommor. Varje dag kämpar vi tillsammans för att få vardagen att gå ihop. Han gör allt för att försöka förstå vad jag får gå igenom.  Självklart måste detta vara jobbigt för honom, men jag vet att han älskar mig och skulle inte vilja leva ett annat liv.

Om det är nått vi är bra på så är det faktiskt att ta hand om varandra. Vi försöker ofta, även efter att tösen föddes att göra saker ensamma men också givetvis tillsammans som familj. Det är oftast inte några stora saker, jag tror att det är det lilla extra i vardagen som håller kärleken vid liv. Tex. när han jobbar eftermiddag så är jag ALLTID vaken när han kommer hem så vi hinner ses en liten stund och prata om dagen, han är så gullig så när han jobbar eftermiddag låter han mig få sova ut på förmiddagen. Varje lite extra tid som finns spenderar vi tillsammans. Jag älskar min man och älskar dessutom att umgås med honom, finns ingen annan människa på i denna värld som jag kan vara så mkt mig själv med som med honom.

Jag tycker att vi har det världsbäst tillsammans även fast vi har våra motgångar, men det är nog de som gör oss starkare. Skulle jag inte vara jag och leva i detta fantastiska förhållande så skulle jag vara avundsjuk på oss Man ska vara stolt över det man har och NEJ det är inte fel att skryta om det.

Det finns många par som vi känner / vet om som verkligen skulle behöva anamma lite efter oss. Ta hand om varandra och inte minst er själva. Som jag brukar säga, mår du inte själv bra så har du inte energi till att ge ordentligt med kärlek och omtanke till andra,,, DU bara DU är viktigast.

Till alla mina vänner som tycker att jag är en dålig vän, kan jag inte mer än be om ursäkt för att jag är dålig på att hålla kontakten. Jag gör mitt bästa, jag lovar jag tänker på er ofta. Men just nu har jag bara energi över till min lilla familj.

Kanske har jag prioriterat lite fel sista tiden, men jag är inte mer än människa. Kämpar varje dag med mig själv och min vardag, minsta lilla motgång eller kritik svider i hjärtat, just nu orkar jag bara omge mig med min familj där jag känner att jag FÅR vara mig själv.